Lindisens hem, välkommen!: När Nils kom till världen- vår förlossningsberättelse!

Jag och Pontus skrev ner vår förlossningsberättelse några veckor efter förlossningen. Vi skrev berättelsen tillsammans dels på grund av att jag inte kommer ihåg så mycket från förlossningen och dels för att bearbeta vad det var som hände! Det hela var ju väldigt traumatiskt på många sätt och jag tror att det är väldigt viktigt att prata mycket om det. Och det har vi verkligen gjort, tillsammans och med våra vänner och vår familj! Så här i efterhand så tycker jag inte att det var så farligt haha, man glömmer ju fort! Men samtidigt så var det aldrig någon fara med Nils, han mådde bra under hela förlossningen och det är ju det som är det viktigaste!

Jag har ju tänkt att skriva ut hela min blogg från det att jag blev gravid och framöver så att Nils kan få den som ett häfte, roligt för honom att ha tror jag! Tänk om man själv hade kunnat läsa sin mormors eller farmors dagbok om deras tankar, upplevelser och känslor från hur deras verklighet var, det skulle jag tycka var jätteintressant! Och särskilt om det var bilder till också :)

Fredagen den 13:e januari 2012: Efter att jag nu har gått över tiden med 4 dagar så blir jag överlycklig när jag är på toaletten och upptäcker att slemproppen har lossnat! Eller åtminstone delar av den.. :) Jag blir helt till mig och börjar nästan skaka av adrenalinkicken! Nu är det snart dags!! Spännande och väldigt läskigt på samma gång. Att slemproppen lossnar är ju ett tecken på att förlossningen startar eller snart startar.
Jag rusar ut från toaletten och berättar för Pontus och frågar om han vill se slemproppen, haha! Till min förvåning så vill han faktiskt se, kanske för att han själv verkligen ska fatta att det är på gång nu. Vi ska snart bli föräldrar åt en liten son!
Slempropp är ett väldigt passande namn, för det ser ut som en slemmig geléklump och fungerar tydligen som en propp! :)
Strax efter upptäckten så börjar jag känna mensliknande smärtor, molande värk, i nedre delen av magen.
Jag skriver på min blogg: "Kan det vara så att jag är i latensfasen?". Och så var det :)

Lördagen den 14:e januari 2012: Pontus är och jagar denna dag.
Mina mensliknande smärtor har pågått sedan igår och har nu börjat öka i styrka. Jag har inte fått mycket sömn alls under natten. Vid 13-tiden får jag den första värken, och precis som alla hade sagt när jag frågat hur en värk känns och alla svarade att "du förstår när det är en värk", så förstod jag verkligen att det var en värk! Svårt att beskriva men det gjorde jätteont i korsryggen, kändes precis som att ryggen skulle gå av! Jag blev jättenervös nu och rastlös men jag försökte ta det lugnt för jag visste ju att det kunde ta lång tid innan jag var öppen de 10 cm som krävdes. Jag hade sedan innan planerat att försöka stanna hemma så länge som möjligt för att förlossningen ska kännas kortare på sjukhuset haha :) Så för att få tiden att gå fortare och att tänka på något annat så började jag dammtorka hela lägenheten och packa flyttlådor.. :) Pontus kom hem vid 16-tiden och jag berättade då att värkarna hade börjat!

Värkarna blev värre och värre och jag hade verkligen nytta av profylax- andningen som vi hade övat på innan. Det underlättade mycket och jag hade även en varm vetekudde på ryggslutet som gjorde susen! Jag var verkligen inte beredd på att det skulle göra så ont i ryggen, jag trodde smärtan mer skulle sitta i underlivet.. :) Pontus hade ju varit och jagat sedan klockan 6 på morgonen så han var rejält trött så han gick och la sig för att sova för att orka med en eventuellt lång natt. Riktigt hur lång natt det skulle bli hade vi aldrig kunnat ana! Pontus sov länge, från 18 ända till 22, det var tur det! :)
Jag hade laddat hem en app till telefonen som heter "Värk-timer" som jag smidigt kunde klocka värkarna med. Med hjälp av appen fick man fram frekvensen på värkarna, och när det är dags att åka in till förlossningen.
Så här såg mina värkar ut klockan 00:06:

Nu började jag att överväga om det var dags att åka in till förlossningen eller inte, så jobbigt började det bli. Men jag var fortfarande rädd för att jag inte hade öppnat mig tillräckligt för att få stanna kvar på förlossningen. Jag ville absolut inte åka dit och bli hemskickad igen! Med den rädslan så kände jag att det nog var bäst att härda ut lite till :)

Söndagen den 15:e januari: Klockan 01:30 så ber jag Pontus att ringa in till förlossningen för att rådfråga. När Pontus ringde så sa barnmorskan att hon tyckte att vi skulle komma in för en kontroll. Nu blev vi jättenervösa men samtidigt otroligt ivriga och förväntansfulla!
Vi packade i det sista i BB-väskan och åkte iväg. Det enda jag kunde tänka på var att jag inte ville bli hemskickad igen! Vi parkerade precis utanför förlossningen och ringde på ringklockan. En barnmorska kom och välkomnade oss och vi fick gå in i ett litet undersökningsrum. Barnmorskan frågade efter min patientbricka och jag sa att jag inte hade haft någon på många år och trodde inte att man behövde ha någon nuförtiden. Det var man tvungen att ha så barnmorskan lånade mitt körkort och gick iväg för att ordna en ny patientbricka. Under tiden hon var iväg så låg jag på en brits och det stod en dator jämte britsen. Jag skulle trycka på en knapp varje gång jag kände att bebisen rörde på sig. Datorn skrev ut något papper som såg ut som ett kvitto. Jag kände bara bebisen röra på sig en enda gång. När testet var klart ringde vi på barnmorskan och hon kom in och sa att det var dags att undersöka mig.

Detta innebar att hon stack in hela handen och kände efter hur många centimetrar som jag öppnat mig! :) Detta var inget som bekom mig särskilt mycket just då :) Jag kunde bara tänka på hur mycket jag var öppen!
Barnmorskan berättar att jag är öppen 3-4 cm, woho! Tänk att jag hade fått så mycket "gjort" hemma! Barnmorskan skrev in oss och jag fick ett "vackert" blått sjukhus-nattlinne och hon frågade om jag ville ha ett lavemang. Detta var något som jag hade tänkt på innan att jag ville ha, jag hade läst att man annars bajsar på sig under förlossningen och det ville jag helst inte :)
Så "ja" svarade jag och hon kom tillbaka efter en stund och gav mig lavemanget i rumpan haha, man kan ju verkligen säga att jag och Pontus kom varandra närmre under förlossningen!
Efter 10 minuter så blev det dags att rusa på toan :)

När jag var färdig så fick vi flytta över till ett stort förlossningsrum som skulle vara vårt ända tills barnet var fött och någon timme efteråt innan vi skulle flyttas upp till BB! Kändes häftigt att i detta rum skulle vår son födas! Men så blev det ju inte, men det visste vi ju inte då :) Rummet var jättestort med egen toa, litet rum med badtunna och så stora rummet med säng till mig och fåtölj till Pontus. Barnmorskan frågade om jag ville ta ett bad och det ville jag, skönt med lite distraktion från värkarna! Nu hade jag haft värkar så länge så jag kände mig avdomnad på något sätt i kroppen, mycket märklig känsla som inte går att beskriva riktigt. Men jag kände att jag hade kontroll över värkarna när de kom och jag andades genom dem och tänkte på att verkligen passa på att slappna av mellan värkarna.

Jag badade väl gick 40 minuter sedan ville jag gå upp. Fick då lägga mig i sängen och fick en blöja av barnmorskan att ta på mig (ifall vattnet skulle gå).

Barnmorskan kom in och undersökte mig, jag var fortfarande bara öppen 3-4 cm.. Vilken besvikelse! Då var klockan cirka 05:00.. Varför hade jag inte öppnat mig mer??

Barnmorskan passade på att ”tänja lite” när hon undersökte mig för att skynda på det hela lite.

Jag gick sedan på toa och när jag kom tillbaka så kände jag att vattnet gick! Härligt, tänkte jag, nu kanske det går snabbt! Pontus var vid det här laget väldigt trött så jag lånade ut sängen till honom, jag tyckte synd om honom Sen gjorde värkarna ondare när jag låg ner av någon konstig anledning. Det kändes bättre att vanka runt eller sitta upp.

Vid 06:45 kom barnmorskan in och sa att det var dags för skiftbyte så vi skulle få en ny barnmorska. Vid 07:30 kom den nya barnmorskan in och skulle undersöka mig. Nu höll vi tummarna! Det gick inte att dölja vår besvikelse när undersökningen visade att det inte hade hänt någonting, knapp 4 cm var jag nu öppen.

Det var inte mycket mer att göra än att bara kämpa vidare. Vi fick in frukost men jag kunde inte att äta så mycket så Pontus fick äta upp min frukost, jag drack istället en Gainomax som vi hade med oss, lite lättare att förtära än mackor. Blivande pappor fick ju egentligen ingen mat utan fick köpa mat i cafeterian, men eftersom det var söndag så var ju inte den öppen.

Tiden gick och gick. Under hela tiden så rapporterade Pontus på sms och via telefon till vår familj och vänner.

Vid klockan 10:00 var det dags för ny undersökning, också den blev en besvikelse.

Vid det här laget så började jag känna att jag behövde smärtlindring så jag skulle få lustgas.

Första gångerna som jag drog in lustgasen i lungorna var väldigt obehaglig, jag blev helt yr och mådde illa. Gillade den inte alls! Visade sig sen att den inte fungerade riktigt så de fick byta ut lustgas-maskinen. Fick in en ny efter en del krångel och började nu försöka få in rutin på att andas in lustgas vid rätt tillfällen så den gav bäst effekt.

Jag blev nu också uppkopplad till en dator för att kunna följa mina värkar och även se bebisens hjärtljud. Andades man för länge lustgas så började det snurra i huvudet och läpparna domnade bort. Jag började till och med hallucinera vid flera tillfällen och dåsade bort. Vaknade till vid ett tillfälle och upptäckte att Pontus var borta, jag ropade på honom och då hörde jag honom på toaletten. Men när han stack ut huvudet från toaletten så såg jag ett kamelhuvud som tittade ut och sa ”Halluu”. Jag började skratta hysteriskt, så knäpp i huvudet blir man av lustgas!! :)
Jag hade åtminstone också humorn i behåll för Pontus skulle fota mig och då gjorde jag massa fula miner :) som ni ser..! Det var nog säkert lustgasen som spökade där också! :)

Vid 13-tiden så var det dags för ny undersökning, den visade på samma sak, fortfarande bara öppen 4 cm. Det var nu också dags för skiftbyte igen så vi fick en ny barnmorska. Vid det här laget blev jag väldigt uppgiven och jag började till och med gråta. Jag ville ha en epidural- bedövning kände jag, annars skulle jag aldrig orka. Barnmorskan gick iväg för att hämta narkosläkaren, som tur var så var han i rummet jämte, så jag skulle inte behöva vänta. Narkosläkaren kom in och jag fick lägga mig på sidan och krypa ihop med benen upp mot hakan, inte lätt med en gravidmage stor som en luftballong! Först gav han mig en bedövningsspruta i ryggen och sen satte han epiduralen i ryggen. Jag kommer inte ihåg någonting av detta, så det är Pontus som har återberättat. Han berättade också att jag sen ville att Pontus skulle massera mig och det tyckte han var jätteläskigt eftersom jag hade en slang i ryggen som han var rädd att råka stöta till haha :) Barnmorskan sa att vi hade tur, för narkosläkaren var den bästa på hela sjukhuset. Annars är det vanligt att de får sätta epiduralen flera gånger, för att de inte träffar rätt.

Epiduralen gjorde underverk och jag blev helt bedövad, så skönt var det! Jag fick verkligen ny energi och fick tillbaka min kämparglöd!

Jag fick nu värkstimulerande dropp för att öka intensitet i värkarna för att skynda på förlossningsprocessen. Jag kommer ihåg att jag låg och kollade på monitorn maniskt för att följa mina värkar som mättes på skärmen, då kunde jag se när de började och jag såg också när de började avta.

Med det värkstimulerande droppet så kom värkarna i princip hela tiden, med bara en kort vila emellan, och värkarna var oerhört starka. Nu kändes det verkligen som att jag öppnades för varje värk och jag kände mig taggad och tänkte att nu jäklar ska bebisen ut!

Därför var det en sådan sjuk besvikelse när barnmorskan tillsammans med läkare kom in för undersökning och jag då bara var öppen 5-6 cm!!

Barnmorskan och läkaren rådgjorde med varandra, nu hade det gått så lång tid och min kropp började tappa orken. De bestämde sig för att göra ett ultraljud för att se hur bebisen låg i magen. Ultraljudet visade att han låg rätt, med huvudet lite snett bara.

Eftersom jag nu hade öppnat mig mer och man såg att det gick framåt så beslutade läkaren tillsammans med barnmorskan att vi skulle fortsätta med max värkstimulerande dropp. Det blev återigen dags för nytt skiftbyte, nu började de barnmorskor som vi hade haft kvällen innan! De blev nog förvånade över att vi fortfarande var kvar :)

Vid fyratiden nämnde dom ev. kejsarsnitt, så från och med nu fick jag bara dricka klara vätskor och inte äta något. Mat var det sista jag tänkte på så det gjorde inget. Vid 21-tiden kom specialistläkaren Pia in och kontrollerade igen. Hon sa att hon precis skulle in och göra ett kejsarsnitt på en annan patient, men att hon efter detta (ca. 1,5 tim) kommer och gör kejsarsnitt på mig, om jag inte har öppnat mig markant mer då.

Måndagen den 16 januari:

Vid tolvslaget kom läkaren och barnmorskan in igen för undersökning. Det visade ingen förändring, bara öppen 6 cm fortfarande, och min livmoder var utmattad. Nu togs beslut på akut kejsarsnitt. Det kändes på ett sätt skönt att det äntligen närmade sig slutet på förlossningen men det kändes också läskigt eftersom vi inte riktigt visste vad ett kejsarsnitt innebar.

Det värkstimulerande droppet kopplades bort och man såg då också att värkarna i princip försvann, kunde vara min livmoder som var utmattad.

Jag förbereddes för operation och Pontus fick svida om till snygga gröna operationskläder :) Vi åkte sedan upp till operationssalen. Kommer ihåg att jag var väldigt nervös när jag rullades genom korridorerna, in i hissen och sedan in i operationssalen. Jag kände en enorm maktlöshet och att jag helt saknade kontroll vilket nog var den otäckaste känslan. Innan hade jag ändå känt att jag hade kontrollen över mitt förlossningarbete, nu hade någon annan den kontrollen.

En narkosläkare gjorde en spinalbedövning, liknande epiduralen alltså även den i ryggraden. Spinalbedövningen tog bort all känsel från mitt bröst och nedåt.

Jag kommer ihåg att jag var nervös och rädd, miljoner tankar flög genom mitt huvud. Pontus satt bakom mitt huvud och jag har ett svagt minne av att han mumlade saker till mig och strök mig över huvudet. Operationen påbörjades och jag kommer ihåg att jag kände hur de ”rotade” och tryckte inuti mig, men att jag inte kände någon smärta, mycket märklig känsla! Vi hörde läkarna prata med varandra och helt plötsligt säger en av dem ” han sitter fast” och den andra läkaren sa då ”sugklocka”. Sen vet jag inte om de använde sugklockan för strax efter säger de att ”nu är han ute” och precis då hörde vi ett ljudligt skrik! Det var första gången vi hörde vår son och det kändes väldigt overkligt! Jag såg hur bebisen kom runt hörnet och jag var helt chockad, kunde inte förstå att det var vår son! Jag mådde illa av epiduralen och skakade helt utan kontroll, hackade tänder och kräktes en hel del. Pontus, barnmorskan och bebisen försvann ut. Pontus har berättat att han fick klippa navelsträngen, igen för den var ju klippt innan givetvis men fortfarande så var den lång för att pappan också skulle få klippa. De kollade att bebisen var okej, torkade av honom och lilleman kissade och bajsade.
Jag hade fått någon slags komplikation med min moderkaka så de opererade mig och jag förlorade 1,1 liter blod under den operationen. Under tiden som jag opererades så gick Pontus med bebisen och barnmorskan tillbaka ner till vårt förlossningsrum.

När jag efter en timme ungefär rullades ner till förlossningsrummet så fick jag äntligen vår bebis till mitt bröst och han hittade det direkt! Sedan fick vi födelsedagsfikan och vi rullades sedan upp till BB. Jag var fortfarande i chocktillstånd och kunde inte riktigt ta in allt.
Jag kommer ihåg väldigt lite från hela förlossningen men jag och Pontus har pratat mycket om vad som hände så jag känner att jag har ganska bra koll på förloppet :) Jag ska nu snart göra en bäckenröntgen för att se om det är så att jag har ett bäcken som gör det svårare att föda barn, eller kanske omöjligt att föda barn. Ska vi ha ett syskon till Nils så får vi i så fall nästa gång göra ett planerat kejsarsnitt.

Vi fick stanna kvar på BB tills på torsdagen då vi fick åka hem med vår lilla guldklimp! Personalen var helt fantastisk och det var riktigt god mat! Trodde sjukhus-maten skulle vara mindre god men så var det inte här :)

Stort tack till all personal på BB Länssjukhuset Ryhov!